El-chocker och champagne...

Hoppfull - fast mörk!
Svår att ta på allvar!?
Lätt!
Rycker inte tag i en!
Fin!
Väldigt bra!
- Ska vi läsa den och samlas igen om 30 år?

Närvarande bokcirkelälskare: Isabella, Sara, Anna, Ida och Jenny.

Det svenska och det vackra engelska/amerikanska omslaget

Den handlar om kontraster - livet och döden - hur vi ser på manligt och kvinnlig - framgång och nedgång - frihet och instängdhet - fysisk och psykisk isolering - stad och landsbygd - och det vi samlas kring är Sylvia Plaths debutroman Glaskupan. En bok som de flesta hade hört talas om och hade en uppfattning om innan vi blickade ner på det första bladet. Några av oss har faktiskt redan läst den, men det var åtskilliga år sedan.

Vår samlingsplats för mötet denna den nittonde oktober var runt Isabellas soffbord. Medan ostar framställdes och gästerna lättsamt började läppja på vinglaskanten fördes många samtal om hur det varit sen sist, samtidigt som pratat gled in på damen i fråga. Sylvia Plath var den innerliga poeten som 1963 kom ut med sin första roman. Inte uttalat självbiografisk är den, men påtagligt influerad av författarinnans upplevelsevärld och liv - och senare tragiska bortgång.

Vackra Sylvia Plath

Berättelsen handlar om nittonåriga Esther som återberättar, under första halvan av boken om sin vistelse i New York, som praktiserande på ett förlag - ett liv i lyx och glättigt överflöd. Andra halvan handlar om Esthers psykiska nedbrytning då hon återvänder hem till Boston, efter att hon fått reda på att hon inte kommit in på den författarkurs som hon drömt om att bli en del av. Efter flera självmordsförsök läggs hon in på mentalsjukhus och möter där alltifrån nyskapande varma relationer till elchockbehandlingar.

Huvudpersonen Esther har påverkat oss alla. Dock på helt olika sätt, vilket berikar! Hennes kyla, avtrubbning, tragiska uttryck, satiriska förhållningssätt - ja visst påverkar det! Vi tycker alla att det är häftigt att Plath har lyckats få läsaren att verkligen leva sig in i Esthers känslor - eller kanske ickeexisterande känslor. Man får kliva in i hennes glaskupa, in i hennes (valda?) avstängdhet från världen. För ingenting verkar viktigt eller varken stort eller smått. En del av oss tyckte detta var rentutav deprimerande, medan vissa inte kunde låta bli att ta det som en gnutta satir. Språket hade alltså ett djup, men på ordnivå var vi inte alla lika förtjusta.
(Nu när jag sitter här och skriver och reflekterar - ganska långt efter denna kväll i fråga - kommer jag på att vi faktiskt diskuterade om man inte kände sig som stående utanför Esthers glaskupa, just för att man inte känner med henne. Hennes beteende bemöts snarare med frustration än sympati hos en del läsare. Varför var hon tvungen att kasta ut alla fina kläder från balkongen - det var väl onödigt? eller Ja! nu kanske hon klarar av att ta livet av sig - Good for her! Så - hmm - Släpper Plath in läsaren innanför Esthers (hennes) kupa av glas? Meningarna går bevisligen isär.)

Ingen bokcirkelskväll utan symbolsnack. I denna roman blir det den jämnåriga kvinnan Joe som diskuteras. Är hon egentligen Esthers dubbelgångare och den som får representera Esthers alla sämsta sidor? Är det därför hon inte står ut med hennes närvaro? Är det därför det är först efter Joes död som Esther kan gå vidare och slå sig fri - krossa glaset - andas allas luft?

Vi förenas i en tanke på att boken är en bra beskrivning av 50-talets USA och mentalsjukhusen, så som det säkert såg ut på en del ställen. Vi tror även att boken representerade en, för sin tid, ny och revolutionerande syn på kvinnan (in hysteria robur). Bland annat tar den upp preventivmedel, presenterar kvinnor på allmänt höga positioner och Plath låter sin huvudkaraktär vara just en fristående kvinna som härskar över sin egen kropp och som inte vill gifta sig. Det ska tilläggas att vi även tyckte om att mannen inte för den sakens skull nedvärderades eller förlöjligades, utan vi var överrens om att den bild av mannen som beskrivs är relativt nykter. Även om den här Buddy var en himla mes! (flin)

Precis som en riktigt bra diskussionsbok ska tar oss bokens många teman in oss i en diskussion om aktuella ämnen. Vi pratar om prestationsångest hos dagens ungdom (oj, har vi redan blivit så gamla?) Ytligheten. Skolan. Modevärlden.

Eftersom vi vid detta tillfälle är fem blivande lärare närvarande kan vi inte låta bli att fokusera mycket på: Skulle man kunna använda boken i undervisning och i så fall hur? Vi vill definitivt jämföra den med den kanske manliga motsvarigheten i romanform, nämligen Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Vi pratar om hur en parallelläsning med dessa två titlar skulle te sig, då förslagsvis på gymnasiet. Vi skulle kanske även kunna tänka oss att lägga denna, enligt vissa, pärla i händerna på någon av alla dessa realityboksslukande ungdomstjejer. För Glaskupan, och för all del Räddaren i nöden, innehåller mycket av det som vi tror många ungdomar längtar efter att få höra, viskandes från sin nästa. Någon som säger: Du är inte ensam. Det går över. Ge inte upp. Du duger.

Så,
ska vi samlas och läsa den igen om 30 år?
Vad tycker ni vänner, systrar av ord?
- och alla ni som läser om våra bokliga äventyr?

I slutet på kvällen presenterade Anna tre nya bokförslag. Dessa var: Lloyd Jones Att tro på Mister Pip, Kazuo Ishiguros Never let me go och Aldous Huxleys klassiker Du sköna nya värld. De flesta rösterna föll i slutändan på den japanskbrittiske Ishiguros roman om en annorlunda uppväxt på en internatskola på den engelska landsbygden. Även vinnare av Bookerpriset.

Jag kanske inte ska nämna att vi tjuvfirade vårt ettårsjubileum med en flaska rosa champagne. Nej, det nämner vi inte. Då blir ni så avundsjuka.

Vid datormaskinen denna gång: Jenny